Legenden om den magiska måndagen
Drottningen av OS som sprang rakt in i historieböckerna.
Läs nedan
Det var på en italiensk restaurang i Los Angeles, fem månader innan Sydney-OS som det avgjordes.
Den regerande världsmästaren på 400 meter och hennes dåvarande make hade bjudits ut av ordföranden för Australiens olympiska kommitté – och det var inte enbart för att stilla hungern.
De hade nästan ätit klart när Joan Coates lutade han sig fram och ställde frågan: kunde Cathy Freeman tänka sig att tända den olympiska elden?
– Jag blev mycket överraskad och smickrad, men jag var inte säker på vad han menade. Skulle jag bli den som verkligen skulle tända elden eller den som räckte över facklan till någon annan?
Jag möter upp henne i hennes hemstad Melbourne och passande nog passar även vårt möte med en måltid. Knaprandes på en baguette sitter Cathy Freeman i en skinnstol på sin agents kontor. Trettioettåringen är ledigt klädd, hela hon lyser av självförtroende.
Jag är på plats att prata om den magiska måndagen. Hur ett lopp på 49 sekunder och 13 hundradelar kom att förändra en hel nation.
Och Cathy Freeman har inga problem att minnas tillbaka. Betydligt svårare har hon att förstå hur hennes namn tagit plats bland giganter som Jesse Owens eller Bob Beamon.
Efter OS var de flesta eniga om att Cathy Freeman varit spelets drottning. Landsmannen Ian Thorpe, som dominerade simningen och tog tre guld, var inte i närheten av samma lyskraft som Freeman. Kanske var skillnaden att hon hade förärats med uppdraget att tända den olympiska elden, kanske var det hennes ursprung som aborigin som fick folk att ta henne till sina hjärtan.
Oavsett vilket, så började OS för hennes egen del med en rivstart – hon hade ju lovat John Coates att tända elden. Att tända den olympiska elden är ett fantastiskt hedersuppdrag för vem som helst. För någon som fortfarande är mitt uppe i karriären är det, om möjligt, än större.
– Jag visste att det skulle bli spännande, samtidigt förstod jag att det skulle öka pressen ytterligare. Ett tag var jag rädd att det skulle gå ut över det sportsliga.
Det var bara en handfull personer som kände till vad som skulle hända. Ex-maken, två av hennes träningskamrater och de som skulle få allt att fungera. Runt om i världen pågick vadslagning om vem det skulle bli, Cathy Freeman var en av förhandsfavoriterna. – Men när jag kom ut tillsammans med de andra aktiva blev en del förvånade, särskilt dom som kunde svära på att det skulle bli jag.
När det blivit dags släcktes arenan ner och Freeman fördes ut från innerplan. Hon tog emot facklan, spraung upp för de sista trappstegen och tände en eldring runt sig.
Sen, när kitten skulle hittas till toppen av arenan, så fastnade den efter bara någon meter.
Australiens största stjärna blir fortfarande kallsvettig, när hon tänker på det.
– Vi hade repeterat proceduren natten innan och tidigt på morgonen, så jag hade alla instruktioner färskt i minnet, men det gick nästan tre minuter utan att något hände.
– I öronmusslan kunde jag bara höra svordomar. Eller, först sa de att de hade fått ett litet tekniskt problem, men inget som inte skulle gå att ordna. Sen var det någon som svor högt.
Alla som följde invigningsceremonin förstod att något var fel, men Cathy Freeman behöll lugnet.
– Dirigenten tittade upp mot mig, men hade inget annat val än att låta musiken fortsätta.
Efter den långa väntan var problemet löst. Den olympiska elden kunde slutligen brinna som det var tänkt.
– Jag kan inte riktigt minnas jublet, för det kändes som jag stod så långt bort från alla. Det enda jag kunde se var alla ljus som publiken höll i. Det var en otrolig upplevelse. Hennes första uppdrag var avklarat. Härnäst väntade det som hon laddat en hel karriär för.
Jag har träffat män som fallit i gråt när träffat mig för att de varit så tagna av ögonblicket då jag vann.
Måndagen den 25 september 2000, i Australien sedan dess känt som den magiska måndagen. Cathy Freeman hade kvalificerat sig som en av favoriterna i damernas final på 400 meter. Pressen var enorm. På läktarna fanns 110 000 skrikande åskådorna, på löparbanan sju finalister som inte ville något annat än att snuva henne på guldet.
Det var det här som Freeman hade kämpat för ända sedan hon snörat på sig löparskorna som barn. Och hon skulle göra det i en grodmansliknande dräkt, i grönt, vitt och guld, helt skiljde sig från konkurrenternas.
– Jag hade bara tränat i några olika prototyper tidigare. Den första gången var i februari eller mars, så därigenom var jag lite förberedd på hur det skulle vara, säger hon. Du måste ha undrat vad det var när du först såg den?
– Jag tror att jag bar den mycket tack vare min respekt för Nike, jag litade på deras åtagande och deras teknologi inom området. Helt ärligt tror jag att jag hade kunnat ha på mig vad som helst den där kvällen. Jag tror till och med att jag hade kunnat springa i högklackat…
Och ändå vunnit?
– … och ändå vunnit…
När hon korsade mållinjen drog hon av sig huvan och sjönk ner på huk.
– Jag blir fortfarande överväldigad när jag tänker tillbaka. För mig handlade det bara om att göra något jag var född till att göra. Sen var det så mycket annat som pågick runt omkring mig, men det var något jag omöjligt kunde förbereda mig för.
Loppet var över efter 49,11 – hon var över sekunden långsammare än världsrekordet – men vann ändå med bred marginal ner till tvåan Lorraine Graham, Jamaica.
–Direkt efter loppet var jag inte fysiskt trött, bara lättad. Sedan drogs jag in i den galenskap som 110 000 skrikande människor skapade. Jorden bara snurrade.
– Det var en barndomsdröm för mig. Något som jag hade drömt om så länge och plötsligt var jag där. Bara tanken gör mig fortfarande väldigt glad. – Det känns fortfarande som om det bara var tre-fyra dagar sedan. Jag har alltid varit inställd på att springa och träna hårt och drömma om att bli en olympisk mästare. Men när jag hör folk prata om mig som någon som gjort det, känner jag fortfarande inte igen mig. Som häromdagen när en kvinnlig journalist frågade mig: Inser du betydelsen av det som du har gjort? Och jag tror inte att jag gör det.
Responsen efter segern har varit enorm. Och än idag kommer folk fram till Cathy Freeman och vill prata om loppet.
– Det är mycket svårt för mig att förstå att även andra påverkats av mitt guld. Här pratar folk som om jag blivit en legend. Ja, jag tror nästan att det skapats en legendarisk historia runt allt det här.
Vad är det som gör det så svårt att smälta?
– Det är en stor sak. Varje sak som hände, varje ögonblick före, under och efter OS var nödvändiga för mig.
Efter framgångarna i hemma-OS, har hennes status höjts. Numera känner alla till henne, vilket fått henne att börja undvika platser med mycket folk. Inte för att hon haft dåliga erfarenheter av folks reaktioner, men eftersom hon inte trivs med den massiva uppmärksamheten.
– Den största skillnaden för mig är vilken effekt mitt namn fått på andra. Folk minns fortfarande den där kvällen. Jag har i efterhand träffat män som fallit i gråt när träffat mig för att de varit så tagna av ögonblicket då jag vann.
Det måste kännas ganska märkligt.
– Mycket. Och det känns som om alla har en historia att berätta. Oavsett om de kände någon som var där eller om de själva jobbade ideellt på OS.
– Här i Australien har det gått så långt att folk frågar varandra: ”Vad gjorde du när Cathy Freeman vann guld i Sydney?” Och de vet svaret, precis som de vet vad de gjorde den 11 september eller då Armstrong gick på månen.
– Min seger har blivit ett ögonblick i tiden. Folk försöker förklara det för mig hela tiden men jag har själv svårt att förstå det. Det är inte ofta ett helt land stannar upp för en hel dag som Australien gjorde den magiska måndagen.
I dag räknas Cathy Freemans namn upp bland legendarer som Bob Beamon, Jesse James och Wilma Rudolph. Hon har blivit Cathy med en hel värld, lite paradoxalt med tanke på att hon själv föredrar att bli kallad Catherine.
– Min mamma sa alltid att om hon hade velat döpa sin dotter till Cathy, då hade hon gjort det när jag föddes. Den tanken finns kvar i mitt huvud.
– Catherine är mer en del av mitt sanna jag, alla mina vänner kallar mig för det.
Här pratar folk som om jag är en legend. Ja, jag tror faktiskt att det börjar bli en legendarisk historia runt det här.
Förra året bestämde sig Cathy Freeman för att lägga av. Med bara ett år kvar till nästa OS.
– Ibland måste du acceptera att något inte finns i ditt hjärta längre. Och jag börjar lära mig att acceptera det, nu för det enda jag gör är att följa mitt hjärta.
Vad fick dig att ta beslutet?
– Jag var på en stor tävling i Portland i maj 2003. Hela världseliten var där och det var inte så mycket resultatet av loppet som avgjorde det. Det var mer hur jag reagerade efter loppet. Det var en känsla som jag aldrig hade känt förut.
– Jag brydde mig inte över huvudtaget. Jag hade slagits så övertygande av mina motståndare och den tävlingsmänniska jag en gång varit hade hatat det, men där och då kände jag ingenting.
– Det hade varit enklare att följa min hjärna och gå tillbaka till hårdträning för att bli bättre, men allt fick en ny betydelse för mig efter det där loppet.
Nyheten att Cathy Freeman skulle sluta kablades ut över en hel värld och reaktionerna lät inte vänta på sig.
– Många är fortfarande arga på mig. På något sätt tar de mitt beslut personligt, vilket egentligen är ganska gulligt. Men om man ser det från min sida är det kanske enklare att förstå. Fysiskt sett var jag fortfarande kapabel att prestera fantastiska resultat, men jag brydde mig helt enkelt inte längre.
– Jag antar att det är kan vara frustrerande att se en idrottskvinna som bara är 31 år och fortfarande kan göra mycket mer, men hon vill helt enkelt inte. En del människor väntar fortfarande på att jag ska komma tillbaka. Och gud vet att det hade varit mycket enklare för mig att göra comeback. Mitt liv hade blivit bättre med mer rutiner och att jag inte behövt oroa mig så mycket över mig själv, men bara tanken på att jag ska ut på banan igen gör mig väldigt trött.
I dag, ett år efter beslutet, har Cathy Freeman ännu inte bestämt sig för vad hon vill göra i framtiden.
I väntan på det gör hon insatser för andra aboriginer som drömmer att bli som henne. Under sin aktiva karriär värnade hon alltid om sitt ursprung, men hon hade aldrig tiden att göra något vettigt av sitt engagemang.
– Så nu skriver jag ett nyhetsbrev för ett aboriginskt magasin, vilket är enkelt för mig. Jag är också en del av satsningen på aboriginsk turism i Australien.
Ekonomiskt är det inga problem. Hennes gamla sponsorer fortsätter att pumpa in miljontals kronor på det Freemanska kontot. Ännu vill ingen vända en av Australiens största idrottare genom tiderna ryggen.
I sommar kommer hon också komma tillbaka till händelsernas centrum när OS kommer till Aten. Resan är bokad, men i stället för att ladda inför ett lopp på bana fyra, kommer hon följa finalen från hedersläktaren.
– Jag ser verkligen fram emot att vara åskådare. Jag var på VM i Paris nyligen och såg Ana Guevara vinna sin första världstitel. Efteråt gick jag ner till den mixade zonen och såg löparna komma in. Det var en kick för mig, jag tror att jag kommer kunna vara ännu mer avslappnad i sommar.
Vilka förväntningar har du på Aten-OS?
– Jag tror att de kommer göra ett strålande jobb. Givetvis tror jag inte det kommer bli lika bra som i Sydney, men de kommer säkerligen att lyckas bra.
UPPDRAGSGIVARE
