Frilansjournalist Daniel Persson

Asim Beciragic flydde med sin fru från ett krigshärjat Balkan.
Tjugo år senare dog han ensam och utblottad på en trappavsats i Malmö.
Enligt tingsrätten föll han offer för en psyksjuk 45-åring.
Rättegången avhandlades inför tomma stolar. Frånvaron av anhöriga och vänner lämnar en fadd smak.
För vem saknar egentligen en hemlös?

Sal tio i Malmö tingsrätt: Kammaråklagare Jeanette Sprimont läser innantill ur protokollet från den rättsmedicinska undersökningen. Asim Beciragic utsattes för brutalt övervåld på morgonen den 9 november. Han knivhöggs upprepade gånger i huvud, rygg och nacke.
    Skadorna är så många att det tar henne en rund halvtimme att avhandla alla. Det dödliga våldet framställs knastertorrt och akademiskt.
    Mitt emot henne sitter den misstänkte med fast blick och knäppta händer. Den 45-årige stockholmaren bar fortfarande mordvapnet på sig när han greps.
Han är ledigt klädd, svart tröja, jeans och gympaskor. I vänster öra bär han en stor silverring, i ansiktet spår av ett mångårigt narkotikamissbruk.
    På åhörarplats sitter två poliser och en handfull journalister. Alla är där i tjänsten.
    I kvarteren kring den plats där Asim Beciragic dog är det många som minns honom. Några kände honom som den sjungande mannen, andra som Marko, så som han brukade presentera sig.
    Under tre år övernattade han i perioder på trappavsatsen till Pauliskolan i centrala Malmö. Asim Beciragic brukade vara noga med att plocka undan sina grejer innan eleverna kom till skolan på morgnarna.
    De få ägodelar han hade, och som betydde något, bar han ständigt med sig. De övriga brukade han gömma under en presenning vid skolan.
    Ibland lät han sig bjudas på kaffe eller varm choklad av städpersonalen. På senare tid hade han emellertid börjat tacka nej till allmosorna. Asim Beciragic ville inte vara till besvär. Han ville inte bli sedd som en tiggare.

Asim kom till Sverige som 32-åring från ett krigshärjat Jugoslavien. Med sig hade han hustrun som han träffat åtta år tidigare på en gågata i centrala Sarajevo.
    – Han var lite lik Warren Beatty, skulle hon säga till polisen.
    När de träffades hade hemstaden just stått värd för de olympiska vinterspelen. Asim Beciragic levde ett friskt och aktivt liv. Han var student, men knäckte extra genom att ta hand om rekvisitan på den lokala tv-kanalen.
    Han tränade regelbundet, både löpning och styrketräning. Och så älskade han att sjunga.
    – Han var också duktig på att laga mat, minns ex-hustrun.
    Deras olika trosuppfattningar utgjorde inte något hinder för kärleken. Hustrun såg upp till sin man, han tycktes alltid ha något roligt att säga. Han var glad och social.
    Och framgångsrik.
    Hemma i Sarajevo drev han ett populärt bageri. Asim Beciragic stod i toppen av sitt liv, han hade en bra lön och älskade att leva flådigt.
    Sedan kom kriget.
    Asim Beciragic försågs med gevär och beordrades att döda.
    I fyra månader sköt han mot landsmän innan han fann för bäst att fly. Han och hustrun stuvade in sig i en minibuss och rullade norrut.
    Paret Beciragic anlände med båt i augusti 1992. Till en början inhystes de på en flyktingförläggning i Ystad, de kommande två åren skulle de byta adress 22 gånger.
    Kringflackandet mellan olika förläggningar, minnena från kriget och det faktum att Beciragic uppvaktades av en svensk kvinna ledde till skilsmässa.
    – Det verkade som om han ville att landet skulle anpassa sig till honom och inte tvärtom, berättade ex-hustrun i förhör.

Asim Beciragic skulle aldrig förlika sig med sitt nya liv. Och ju längre tiden gick desto mer ångrade han att han överhuvudtaget kommit hit.
    Om han hade stannat i Jugoslavien, så hade han kanske fortfarande varit gift med sin fru, resonerade han.
    Vid fyrtiosex års ålder blev han sjukpensionär. Han hade så klart sökt många jobb, men aldrig hittat något långvarigt. Samtidigt hade han förlorat slaget mot flaskan.
    Han hade magrat och gav ett ovårdrat intryck. I samma skede blev han vräkt på grund av obetalda hyror. Som nybliven hemlös reagerade han på blickarna han fick från omgivningen.

I november fick ex-hustrun samtalet från polisen: Asim Beciragic hade hittats ihjälhuggen på en trappavsats i centrala Malmö. Det besinningslösa våldet hade gått rakt igenom sovsäcken och hans nio lager kläder. Han hade inte haft en chans.
    Efter några dagar växte en skog av stearinljus fram utanför Coop vid Folkets park. Folk kom med blommor och tände ljus.
    Det kändes helt unikt. En plötslig kärleksmanifestation för en människa som knappt någon kände. Platsen var inte vald av en slump. Asim Beciragic hade uppehållit sig kring affären på daglig basis under en längre tid. På många av korten stod det Marko.
    – Han brukade komma på morgnarna och stod ofta i entrén, berättade en anställd under rättegången.
    – Vi pratade alltid med honom. Ibland bjöd vi på kaffe. Han var som en hustomte hos oss.
    Den anställda förstod omedelbart att något var fel den där morgonen. När minnesljusen, några dagar senare, började samlas utanför butiken, blev insikten ofrånkomlig: Asim, den till synes alltid glade mannen, skulle aldrig mer komma tillbaka.

Målets notarie lutar sig fram och kallar in ett vittne. Håkon Garpestad bodde granne med brottsplatsen när brottet begicks. Han slår sig ner framför domaren, avlägger vittnesed och berättar om en sång.
    Det hade varit mitt i natten och han hade varit på väg mot sin port när han hört den. Asim Beciragic hade sjungit i moll. Det hade låtit sakralt och sorgset.
    Garpestad visste det så klart inte då, men den hemlöse mannen skulle vid tidpunkten bara ha någon timme kvar att leva.
    – Mina associationer gick till gregoriansk manssång, berättade Garpestad.
    Han hade flugit in från Norge för ändamålet. Efteråt pustade han ut med en cigarett på trappen till Malmö tingsrätt.
    – Han sjöng av sitt hjärtas lust och med känsla av någon slags sorgsenhet. Det var otroligt starkt.
    Garpestads vittnesmål ska visa sig betydelsefullt för målet. Under mordnatten såg han nämligen en man med instrumentfodral passera förbi nere på gatan.
    Åklagare Jeanette Sprimont skulle dröja sig kvar vid den uppgiften. Den åtalade 45-åringen vars DNA hittades på en keps intill den dödade Asim Beciragic, bar nämligen runt på ett gitarrfodral den aktuella natten.
    Sprimonts slutplädering genomfördes inför en tom åhörarläktare. Journalisterna var borta, poliserna likaså. Platserna till höger om Jeanette Sprimont, de som normalt brukar intas av efterlevande, gapade tomma.
Bara en handfull personer var på plats för att notera att den tilltalade bytt till vit skjorta.

Två veckor senare avkunnades domen:
    Påföljden blev av det akademiska slaget. Fyrtiofemåringen fälldes för mord och dömdes till rättspsykiatrisk vård - ett straff som han redan avtjänar. Dessutom, skrev rätten, ska han betala 500 kronor till brottsofferfonden.

Visst fanns det folk som brydde sig om Asim Beciragic.
    Städpersonalen som kom med kaffe till honom på morgnarna.
    Bageriägaren som försåg honom med frukost om han hjälpte till att sätta ut stolar.
    De personer som i perioder lät honom övernatta hemma hos sig.
    Personalen på affären vid Folkets park.
    Ja, säkerligen också många av dom som bemödade sig att komma till Coop med ljus eller blommor.
    Manifestationen till trots, är det svårt att värja sig för tomheten under rättsprocessen.
    För vem bär minnet av Asim Beciragic vidare? Eller tar historien om honom slut i och med Malmö tingsrätts dom?

Att vara hemlös är hårt. För sex år sedan gav Arne Järtelius och fotograf Mika Korhonen ut reportageboken "Vem älskar en hemlös?". I boken, där sju hemlösa berättar om sina liv, var det en som beskrev sin tillvaro så här:
    – Att vara flykting och hemlös är att vara längst nere på trappan, att stå allra sist i kön.
    Ingen kan anklaga den intervjuade för att inte veta vad han pratade om. Den som delade med sig av sin situation pratade rakt ur hjärtat. Han hade varit på drift ända sedan den dag han gått i land i Ystad.
    Hans namn var Asim Beciragic.

Vem saknar en hemlös?